I förmiddags ringde mamma mig och berättade att det nu var över. Våran katt som vi köpte när jag var liten och som har vart med oss under hela min uppväxt. Hon har nu lämnat oss och har det nu jättebra uppe i himlen med mormor!
Smulan som hon hette var en mycket speciell katt, hon gillade inte att bli buren och var inte de minsta kelig, men på något sätt ville hon ändå vara med när det hände grejer.
Men efter 12år så bestämde mamma och pappa sig för att det nu var dags att ta farväl då hon inte mådde bra och spydde och var undernärd. Det låter hemskt, för hon har ju fått mat och allt sådant men vi tror att hon haft cancer i hela magen. Men nu är det hela över.
Det var inget roligt besked att få men ändå rätt skönt att veta att hon nu inte lider mera utan har det bra.
Men det känns ändå konstigt att hon är borta. Man får verkligen upp ögonen och man tänker till att man ska leva i nuet och tänka för mycket framåt. Och att man verkligen ska ta vara på varje dag som man slår upp de små blå ögonen. För allt kan vara borta inom några sekunder.
Det har regnat hela dagen idag. Det känns tufft, men man kommer över det. Det är en ny dag imorgon. Så man får inte deppa ihop totalt, men ändå vill man tänka tillbaka lite och minnas de fina minnena man hade med henne. Hon är eller var en familjemedlem som vi älskade även fast hon var speciell.
Hon blev 12år gammal!
Vila i frid!
